Fisksamhällena utmed Östersjöns kuster brukar indelas i varmvattenarter
och kallvattenarter, utgående från de olika arternas fysiologiska
anpassningar till vattentemperaturen. Varmvattenarter är mest aktiva
och tillväxer bäst vid höga temperaturer. Till denna grupp räknas de
flesta arterna med ursprung i sötvatten. Abborre, mört och björkna
dominerar vanligen och till gruppen räknas även andra karpfiskar samt
gädda och ål. Varmvattensamhället kan betecknas som relativt stationärt
och därmed starkare knutet till kustzonen än den grupp av arter som
brukar räknas till kallvattensamhället. I denna grupp finns arter med låga
temperaturpreferenser, flera i huvudsak havslevande.
Till kallvattenarterna räknas exempelvis torsk, simpor, tånglake och sikar.

Övervakningen av kustfisksamhällen har under de senaste decennierna
vuxit fram ur kontrollen av främst industriell påverkan. Det mera stationära
varmvattensamhället har ofta befunnits vara bäst lämpat för denna typ av
studier, just genom att det är stationärt. Numera övervakas
varmvattensamhället inom både nationella och regionala referensområden
och i flera industrirecipienter, främst vid kärnkraftverk och skogsindustrier.
Övervakningen av kallvattensamhällena är inte lika utvecklad, men
förekommer på ett fåtal platser.

Resultaten från många års provfisken har påvisat livskraftiga
kustfiskbestånd i en stor del av de undersökta områdena, exempelvis i
Blekinges, norra Smålands och Östergötlands skärgårdar.
Storskaliga störningar av reproduktionen hos främst abborre och gädda har
dock under senare år observerats över stora områden med förhållandevis
öppen kustlinje. Till dessa områden räknas Kalmarsund och kustvattnen
runt Öland och Gotland, där bestånden av abborre och gädda gått starkt
tillbaka under 1990-talet. Mycket talar för att orsakerna till tillbakagången
ligger i storskaliga förändringar av ekosystemet. Växt- och djurliv i lek-
och uppväxtområdena har förändrats till nackdel för abborrens och
gäddans ägg och yngel. Numera domineras undervattensväxtligheten ofta
av fintrådiga alger och storspiggen är vanligast bland fiskarna.

Tånglaken är en bottenlevande kallvattenart som förekommer utmed
Sveriges kuster från västkusten till Bottniska Viken. Denna fisk har
egenskaper som gör den lämplig för övervakning av effekter på individen
av främmande ämnen från industriutsläpp. Märkningar visar att den
uppträder mycket stationärt, vilket innebär att en fisk som fångas i ett
utsläppsområde kan förväntas ha varit exponerad för det aktuella
utsläppet under en längre tid. Den andra stora fördelen är att den föder
levande, 4-5 cm långa ungar, som utvecklats i honan under flera månader.
Experiment har visat att påverkan av exempelvis utsläpp från skogsindustrier
kan avläsas i ungarnas tillväxt och överlevnad. Ovan angivna skäl har medfört
att tånglaken används som indikatorart för fysiologisk påverkan på fisk av
industriutsläpp. Referensmaterial insamlas årligen från områden med liten
lokal påverkan.