Kalmar läns kustvattenkommitté

Hydrografi - Metoder Skriv ut E-postadress

Mätmetoder och typiska värden hos variablerna

 Eurofins utför analyserna

Temperatur mäts med en mini-STD/CTD-sond (Conductivity,
Temperature, Depth) och med en elektronisk
kalibreringstermometer (Sea Turtle) som sitter på vattenhämtaren.
Temperaturen kan variera mellan 0 och 25 grader.

 

Salinitet (Salthalten) bestäms i fält med en
mini-STD/CTD-sond och i vattenproven med en
 laboratoriesalinometer, som mäter vattnets ledningsförmåga.
 Ju högre ledningsförmåga desto högre salthalt.
 Salthalten mäts i PSU (Practical Salinity Units)
 som är ekvivalent med promille/tusendelar.
 Salthalten kan variera mellan 5 och 8 PSU.

Syrgashalt analyseras kemiskt enligt Winklermetoden.
 Syrets löslighet i vatten beror av vattnets temperatur och salthalt.
 Syremättnadsgraden beräknas utifrån hur mycket syre som finns i
 förhållande till mättnad vid aktuell temperatur och salthalt.
 Halterna varierar här mellan 0 och c:a 11 ml/l eller
0 och c:a 120 % mättnadsgrad under året.
 Svavelväte mäts inte men noteras i protokollet vid förekomst.

Siktdjup ger information om hur långt
 ljuset kan tränga ner i vattnet.
 Mycket partiklar minskar siktdjupet och vid
 planktonblomningar minskar siktdjupet.
 Även humusämnen ger lägre siktdjup.
 Siktdjupet mäts med en vit så kallad
 Secciskiva med diametern 30 cm.
 Siktdjupet varierar mellan 1-12 meter under hela året.
I augusti är siktdjup i Naturvårdsverkets "Bedömningsgrunder
 för Miljökvalitet" (SNV 4914), som är mindre än 2.5 meter
 klassat som mycket litet siktdjup, medelstort siktdjup är
3.4-4 meter och mycket stort siktdjup är större än 5.4 meter.

TOC (Totalt organiskt kol) anger den
 totala mängden organiska ämnen i vattnet.
 Hög halt av organiska ämnen kan vid nedbrytning
 ge upphov till syrebrist i vattnet.
 Analyserna utförs av accrediterad underleverantör (AnalyCen AB)
 Halterna varierar mellan 3 och 15 mg C/ l under året.

Klorofyllkoncentrationen är grovt mått på mängden växtplankton i vattnet.
 Halternas variation ligger mellan 0.5-10 ug/l under året.
 Naturvårdsverkets "Bedömningsgrunder för Miljökvalitet" (SNV 4914)
 för augusti ytvärden mindre än 1.5 ug/l som mycket låg halt, 2.2-3.2
 ug/l som medelhög halt och större än 5 ug/l som mycket hög halt.

Närsalterna här är Kväve, Fosfatfosfor och Silikatkisel.

Kväve förekommer som organiskt bundet kväve och
 som lösta salter (nitrat, ammonium och nitrit) i vattnet.
I ytvattnet är oftast nitrat den
 dominerande formen av kvävesalterna.
 Vid syrebrist förekommer ofta relativt
 höga halter av ammonium och nitrit.
 Kväve är ett viktigt växtnäringsämne vid
 uppbyggnad av organiskt material.
 Tillförsel av kväve anses som den största
 orsaken till övergödning av våra kustvatten.
 Kväve tillförs vattnen genom nedfall från luften,
 läckage från jordbruks- och skogsmark samt via avloppsutsläpp.
 Totalkvävehalten varierar (alla djup) mellan 18-40
 µmol/l under året och i extrema fall ända upp till 100 µmol/l.
 Naturvårdsverkets "Bedömningsgrunder för Miljökvalitet"
(SNV 4914) anger under vintern ythalter (0-10 meter) under
19 µmol/l som mycket låg halt, 25-35 µmol/l som
 medelhög halt och högre än 54 µmol/l som mycket hög halt.
Under sommaren är motsvarande ythalter mindre
 än 18 µmol/l mycket låg halt, 22-26 µmol/l är
 medelhög halt och större än 32 µmol/l är mycket hög halt.
 Ammoniumhalternas variation (alla djup) ligger mellan 0.05-5
 µmol/l (i extrema fall upp till 40 µmol/l) under året.
 Naturvårdsverkets "Bedömningsgrunder för Miljökvalitet" (SNV 4914)
anger under vintern ythalter (0-10 meter) mindre än 0.71 µmol/l
 som mycket låg halt, 1.2-2.1 µmol/l som medelhög halt
 och större än 4.3 µmol/l som mycket hög halt.
 Nitrit + nitrat-kväve varierar mellan 0.1-10 µmol/l
(i extrema fall ända upp till 20 µmol/l i bottenvattnet).
 Naturvårdsverkets "Bedömningsgrunder för Miljökvalitet" (SNV 4914)
anger under vintern ythalter (0-10 meter) mindre än 5.5 µmol/l
 som mycket låg halt, 7.3-10 µmol/l som medelhög
halt och större än 26 µmol/l som mycket hög halt.

Silikatkisel , som är den oorganiska formen av silikat,
 är ett ämne som tillförs ytvattnet genom tillrinning
 från land eller genom tillförsel från bottenvatten.
 Halterna av silikatkisel varierar mellan 0.1-50 µmol/l
(i extrema fall upp till 200 µmol/l) under året.
 Fosfor förekommer som organiskt bunden fosfor och fosfatfosfor.
 Halterna av totalfosfor varierar mellan
0.5-2 µmol/l och i extrema fall upp till 20 µmol/l.
 Naturvårdsverkets "Bedömningsgrunder för Miljökvalitet" (SNV 4914)
anger under vintern ythalter (0-10 meter) mindre än 0.73 µmol/l
 som mycket låg halt, 0.90-1.1 µmol/l som medelhög halt
 och större än 1.3 µmol/l som mycket hög halt.
Under sommaren är motsvarande ythalter mindre än
0.48 µmol/l mycket låg halt, 0.60-0.77 µmol/l är medelhög
halt och större än 1.0 µmol/l är mycket hög halt.

Fosfatfosforhalterna varierar mellan 0.1-1 µmol/l
 och i extrema fall upp till 20 µmol/l under året.
 Naturvårdsverkets "Bedömningsgrunder för Miljökvalitet"
(SNV 4914) anger under vintern ythalter mindre 0.31 µmol/l
 som mycket låg halt, 0.54-0.77 µmol/l som medelhög
halt och större än 1.0 µmol/l som mycket hög halt.

  

Senast uppdaterad 2013-09-05 08:27